MARDRÖMSFÖRLOSSNINGEN

Jag har länge tänkt skriva om förlossningen men inte riktigt haft mod och ork, nu är det dags och jag hoppas att det kan hjälpa mig att skriva av mig. Dagens ämne i den stora bloggutmaningen är "hur kände ni när ni fick upp ert barn på bröstet för första gången?". 


#43 

När jag var hos barnmorskan i vecka 30 låg Philip fortfarande i säte och jag kände redan då på mig att han inte skulle vända sig, barnmorskan sa bara "han har flera veckor på sig att vända sig". 

En vecka senare blev jag magsjuk vilket antagligen startade mina värkar. När vi kom in till förlossningen var min livmodertapp kort och Philip reagerade negativt på mina värkar. Eftersom Philip låg i säte började de planera för ett kejsarsnitt samtidigt som jag fick dropp och sprutor för att stoppa värkarna. Droppet och sprutorna hjälpte men jag fick ligga kvar i några dagar. Efter några dagar såg allting "bra" ut och vi fick åka hem. Självklart var jag glad att Philip inte kom då eftersom jag bara var i vecka 32 men jag hade på något sätt ställt in mig på att få träffa honom. 

På återbesöket hade livmodertappen blivit ännu kortare och jag hade för täta värkar så läkaren sa att vi skulle åka hem och packa väskorna och bestämma tid för snitt när vi kom tillbaka. När vi kom tillbaka med packade väskor tittade de på oss som om vi vore några utomjordingar för då såg allting bra ut och de menade på att livmodertappen kunde vara kort i flera veckor till utan att det behövde hända någonting och eftersom allting var bra med Philip ville de såklart inte ta ut honom i vecka 33. 

Det var andra gången vi kom hem "utan" Philip och den här gången var det riktigt jobbigt, jag kunde inte titta på Alex utan att börja gråta. Det kändes precis som om vi hade lämnat vår bebis på sjukhuset även om han fortfarande låg i magen. 

Tiden gick och jag försökte fokusera på annat trots att det var svårt eftersom jag var sjukskriven och gick hemma hela dagarna. Den 2:e maj gick vattnet mitt i natten och efter några timmar åkte vi in till förlossningen. Jag var då i vecka 36 och läkarna tyckte att det var bättre att ta ut Philip än att försöka bromsa förlossningen ytterligare, så vi fick en tid för snitt samma dag. 

Tre timmar efter planerat snitt hade fortfarande ingen hämtat oss. De berättade att läkaren hade tre operationer före oss. Vid 17.30 fick vi äntligen komma iväg och det var då allting började. Jag känner nu att jag har förträngt mycket för jag minns faktiskt inte mycket, förutom känslan, den känslan som ingen annan någonsin kommer att förstå. Jag minns att en av läkarna var jättesnäll, han lugnade mig och berättade att sprutorna inte skulle göra ont (jag gillar inte sprutor annars). Tiden efter sprutorna kändes som fem minuter men jag har ingen aning om hur länge de fick värka. Läkaren som skulle operera, nöp mig och frågade om jag kände det och jag svarade att jag "kände" det men förklarade att jag visste ju inte hur det skulle kännas. Hon förklarar lite irriterat att jag skulle känna det men att det inte skulle göra ont. Vi väntade lite till (kändes som en minut typ) och hon frågade samma sak. Jag kände mig lite dum men litade såklart på henne.

När allting satte igång visste jag inte vad som väntade mig. Jag trodde först att det var så det skulle kännas men insåg senare att bedövningen inte hade tagit helt. Jag berättade att det inte kändes rätt men ingen lyssnade på mig. Jag skrek och knep Alex i den ena handen och läkaren i den andra. Det värsta av allt var ljudet och känslan. Jag tänker inte berätta i detalj, och jag kan inte berätta i detalj för det går inte att förklara. Sen äntligen hörde jag Philip. Alex tog honom och jag minns knappt inte men det enda jag kommer ihåg är att jag knuffade bort honom när han visade Philip för mig, jag kunde inte fokusera på annat än min smärta. Först då hoppade tydligen mitt ben till och läkaren som opererade förstod att något inte var rätt, efter det är allt svart. 

När jag vaknade förstod jag ingenting och minns efter en stund vad som hade hänt. Jag ber att få prata med Alex men de sa hela tiden att jag skulle vila. Jag bad om vatten men fick typ en tesked. Jag var så fruktansvärt törstig.

Efter mycket tjat (det hade då antagligen gått några timmar men jag hade ingen tidsuppfattning) sa de att någon skulle komma och hämta mig. Eftersom det var sent på kvällen låg jag tydligen borta vid akuten så det kom en cykel och hämtade mig. Det kändes väldigt obekvämt för jag var fortfarande helt väck och han cyklade runt med mig i de mörka tunnlarna under sjukhusområdet, det kändes som en skräckfilm. 

Jag minns knappt inte men när jag kom in i rummet där Alex satt med Philip i famnen blev jag jätteledsen och Alex har berättat att det enda jag sa var att "åh så fin han är". Jag kommer inte ens ihåg om jag fick hålla honom. 

Ganska snabbt därefter fick Alex åka hem. Två barnmorskor tog Philip och körde iväg honom så där fick jag ligga helt själv och det enda jag ville var att få hålla vår lilla älskling men det klarade jag ju inte av. Barnmorskorna var jättetrevliga men det kändes så konstigt att två främmande människor tog vår son. När klockan var typ 5 på morgonen kände jag mig mycket piggare och ringde på klockan och sa att jag ville träffa Philip. Det är första gången jag minns på riktigt men mycket också för det är första bilden jag har på Philip på min mobil, allt annat är väldigt suddigt. Jag saknade Alex och tyckte synd om honom för att han inte fick vara med Philip för jag "visste" ju inte att han hade varit med Philip under hela tiden som jag var på uppvaket. Några timmar efter kom Alex och vi fick äntligen vara tillsammans, alla tre. Helt plötsligt var allting glömt och jag var världens lyckligaste.

I dag är allting inte glömt men jag kämpar på. Det värsta kommer vara den dagen vi bestämmer oss för att vi vill ha barn nr 2. 

Kram C 

Gillar

Kommentarer

Jannica
,
Men åh, jag blir upprörd när jag läser din historia. Har du fått någon förklaring till att du inte blev bedövad ordentligt? Har du fått prata med någon efteråt? Varför fick inte din partner stanna kvar hos dig som är nyförlöst och inte bara hjälpt dig, utan därmed också gjort så ni kunde fått ha bebisen hos er även om du var svag just då? Tycker det låter brutalt att du ska vara utan din bebis, när du redan varit iväg och borta från honom direkt efter förlossningen. I mina ögon har vården brustit många gånger i det jag kan utläsa av din historia... jag födde i juni och min historia är raka motsatsen, så jag vet hur det kan vara. Det kan ju inte bli ogjort, men såhär ska det inte behöva gå till och speciellt inte om du ska genomgå en till förlossning! Stor kram!
inthemakingbyc
inthemakingbyc,
Tack för dina tankar! De kom dagen efter och bad om ursäkt för allt jag varit med om men att det tyvärr är sådant som kan hända. Jag har pratat med min barnmorska men hon tyckte att jag ska kontakta BB för att få prata med läkaren som opererade mig. Det är BB:s regler, respektive får inte stanna kvar efter 20:00 tror jag att det är, jättekonstigt. Vi fick senare tjata oss till ett eget rum för att Alex skulle kunna stanna över och hjälpa mig eftersom det tog två dagar innan jag kunde resa mig från sängen. Ja, det var hemskt. Det var mycket som vården kunde gjorde annorlunda och det är hemskt att behöva gå igenom det när man vet att man till 99 % kommer behöva gå igenom "liknande" igen. Vården är viktig men alltid inte den bästa, tyvärr. Tack snälla för din kommentar och ditt medlidande. KRAM
nouw.com/inthemakingbyc
Ida Ellerström
,
Hej Caroline! Detta är Ida (Fredriks mamma) från babysimmet. Jag hittade av en slump din sida då jag såg att Amanda W-L gillat din bild på instagram. Läste detta inlägg och tänkte att jag måste skriva något. Jobbar själv som läkare på narkos. För det första vill jag verkligen beklaga att du haft en så traumatisk och dålig upplevelse. Förstår att det måste ha varit hemskt. Tycker absolut att du ska ta kontakt med din barnmorska för att få en kontakt att bearbeta detta så att du inte ska behöva känna fortsatt fasa för detta. Låter som du behöver svar på många frågor. Styrkekramar och all pepp/ Ida
inthemakingbyc
inthemakingbyc,
Hej Ida! Vad roligt att höra från dig 😊 Ah, visste inte att ni kände varandra, såg även att vi har fler gemensamma vänner, världen är liten som vanligt. Tack snälla, ja det var inte så jag hade föreställt mig min första förlossning men tyvärr finns det ingenting jag kan göra nu. Jag har pratat med min barnmorska och hon tyckte att jag skulle kontakta BB för att få prata med läkaren som opererade mig. Jag vill egentligen inte det men innerst inne vet jag att jag behöver det för att gå vidare och precis som du säger få svar på mina frågor. Tack snälla Ida 😊 Ses nästa vecka! Kram!
nouw.com/inthemakingbyc

Instagram @inthemakingbyc